21 maj skulle bli den första riktiga sommardagen. Jag och Jon tog en långpromme med glass-och drickpaus (i skuggan, i solen var det för varmt). På oss hade vi jeansjacka och kofta som vi bara efter några minuter knöt runt midjan. Väl hemma bultade kroppen av svett och värme och fötterna hade blivit svullna precis som de blir om somrarna.
På kvällen åt vi glass ute på balkongen. Glass med jordgubbar.
Jon var gullig och tog med barnen på utflykt när jag skulle göra en jobbintervju (intervju med person i journalistsyfte, ej arbetsintervju!) mitt på blanka söndagen. När jag lagt på slog det mig att jag nästan aldrig är ensam i lägenheten numera. Blev nästan perplex, vad skulle jag göra? Titta på favvoprogrammen på åttan som ingen annan gillar (där de ska hitta hus i solen eller renovera fallfärdiga hus)? Eller ännu bättre: Ge efter för glass-gravid-cravings sittandes i soffan OCH titta på favvoprogram på åttan? Hur länge som helst?
Djävulen på min axel sa att jag skulle köpa två 88-glassar och bänka mig framför teven. Ängeln sa att solen stod högt på himmelen och att jag borde gå ut. Jag bestämde mig för att göra det bästa för bebisen och vagga den till sömns i min mage under en RIKTIG långpromenad. Först skulle jag posta brev, sedan gå ända till Anundshög och tillbaka, närmare en mil allt som allt.
Tog på mig skor och jacka (man vet aldrig med Sverige, solen kan vara bedräglig så enligt mig är det bäst att ta på sig för mycket än för lite) och gick ut. Efter ett tag ringde Jon och lät orolig på rösten.
”Är du LEDSEN?”, frågade han.
”Nej, vadårå?”.
Han berättade att en kompis till honom sett mig gå min promenad och kommenterat att jag sett helt bedrövad ut, att jag tittat ner i marken, haft svart tjock jacka och verkat jätteledsen. Jag försäkrade Jon att jag mådde bra, att min hållning visserligen alltid varit bedrövlig och att jag kanske gått i egna tankar, men att jag mår prima på det stora hela. Sedan började jag skämmas lite. Går jag runt och ger ett bedrövat intryck när jag tror att ingen ser? Är det ett Stockholmssyndrom, där man tar på sig den mest koncentrerade är-i-egen-värld-blicken man kan mana fram för att inte tokiga främlingar ska sätta sig bredvid en på tunnelbanan?
Resten av promenaden sträckte jag på ryggen och tittade upp bland trädkronorna. Jag svängde med armarna och log med ögonen mot de som gick förbi. Hellre det än att vara Stockholmssurpuppa, tänkte jag.
Under hela min uppväxt på Lidingö fick jag med rätta stå ut med att folk gjorde narr av dialekten. Det var ”i”:t som var grejen. ”Liiiidingö”, sa de och försökte låta snofsiga.
När jag nu satt på tåget och konduktören såg att jag skulle till Västerås sa han ”jaha, Västeråååås”, med överdriven västmanländska. Jag nickade med ett leende. Nu är det ”å”-et. som är grejen.
Har sovit hos föräldrarna till i dag och var tvungen att sitta på tåg i två timmar för att komma hem till Västerås igen (något banbygge som krånglar till allt).
Tänkte mycket på livet som växer i magen och hur fantastiskt det är att få ge liv till någon. Jag tänkte på allting jag har fått av min uppväxt, av mina föräldrar, och vad jag i min tur vill ge till mitt barn.
Jag skulle vilja förmedla att livet är kul, ett äventyr, att man ska lita till livet och till att saker och ting ordnar sig, att man ska ta hand om sig själv, vara snäll mot sig själv och se möjligheter, hoppa på tåg när de svischar förbi och inte vara rädd, att man i bland måste gå vilse för att hitta nya vägar, att man i bland måste ta risker för att alltid röra sig framåt och framför allt: Att man alltid, alltid, alltid ska följa sitt hjärta, även om det säger helt knäppa saker.
Alla dessa saker ska jag försöka spinna ner som vackra vävmönster i mitt barns lilla sinne. Ackompanjerat av Jons gitarrspel och fantastiskt melodiska och trygga röst.
Blev riktigt stolt över lilla bebisen i går när jag åt middag med bästa vännen Victoria i Stockholm. Det är ofta efter matintag som hon sparkar som allra mest, men hon vill också markera att hon inte är nån cirkusapa och har en tendens att sluta sparka när någon sätter sin hand på magen. Men inte i går. Victoria sa att jag skulle säga till om hon började röra sig i magen. Jag kände två sparkar och sa ”nu”. Hon sträckte snabbt armen över restaurangbordet och Lillan kickade till henne direkt. En hård och distinkt spark som inte gick att misstas för något annat.
Det är ett mirakel för mig att andra kan börja känna att det är något där i. Till och med på en restaurang full med människor och inte i sovrummet med massa tålamod från mig och Jon (att vi tittar jättelänge på magen och är fullständigt knäpptysta som om lilla bebisen är ett skyggt djur som ska våga sig fram till oss). Nu kan Lillan sparka till även i stora folksamlingar och i bland om kvällarna har hon fyrverkeriuppvisningar för oss. Jag kallar det så för att hon lever om som tusan och för att magen bubblar upp på olika ställen, som små välsignade fyrverkerier.
Som gravid får man ju inte inta några vätskor med stygga kemikalier, och jag är så förbannat trött på att dricka mitt citronvatten. Jag vill ha KAFFE med extra mycket koffein i! Jag vill ha RED BULL som gör mig klarvaken! Jag vill ha ett glas VIN när jag går på fest!!!!
Kaffe får jag ju rent teoretiskt dricka, men något har hänt med min kropp. Den stöter bort kaffet. I stället för att bli pigg och vakna till blir jag trött och yr. Det kan bero på att kaffet hämmar kroppen från att ta upp järn. Jag har haft problem med järnbrist och min kropp behöver varendaste litet järn den kan få. Något annat som hämmar järnet är mjölk och te. Alla varma drycker går därför bort.
Jag kan dregla av längtan när jag ser Jon ta morgonens första kaffekopp. Jag minns känslan. Den första klunken, hettan, koffeinet som väcker alla sömnighet. Jag kan avundas honom när han är småhängig och tar en Red bull ur kylskåpet för att fem minuter senare skriva rapidfort på datorn med uppspärrade ögon.
Jag får hitta på andra saker när blodsockret svänger ner. Jag får dricka mitt citronvatten. Jag får ta en rask promenad.
Nu förstår jag varför gravida ofta har ett heligt skimmer över sig. Man syndar verkligen aldrig. Hela kroppen är ren från frätande vätskor och liksom mjölkmjuk i hullet.
